Christoffer

 

Så hur har det varit? Det har varit rätt så roligt och jag har fått göra lite olika saker!

 

På måndagen hade vi först en liten informationsföreläsning på Zoom om våran UGL-vecka som vi ska ha vecka 47. Vi ska ner till Sollefteå och bo på något hotell en hel vecka, där vi ska ha UGL (som är en ledarskapskurs, läs mer på denna länk ). Det är obligatoriskt moment i för oss i T6, och också för Tandläkarstudenter. Jag kommer väl skriva mer om det senare!

 

 

Efter det var det att bege sig direkt till skolan. Jag hade tänkt ta cykeln den här gången, men det blir lite krångel. Jag stod där och försökte få upp låset i flera minuter, och det verkar ha gått i baklås sen min käre sambo lånat den. Nåja, till slut gav jag upp och tog elscootern, och tänkte att jag skulle kanske bli lite sen. Det blev jag inte, haha.

 

Vi gick upp på avdelning 4 på Geriatriken och träffade vår överläkare och handledare klockan 09. Där säger de, nästan det första de gör, att "ni förväntas vara på plats mellan 08 - 17" vilket jag senare sett inte stämmer. Vårt schema säger 8:45 - 16:45, och att läsa på de patienter vi har tar ofta inte mer i anspråk än 20 minuter. Direkt därpå så ska vi alla studenter ta ett snabbtest för Covid - fråga mig inte varför. Alla var negativa, så det jag ju... positivt, hehe.

 

 

Sedan följer vi med på någon form av team-rond där läkare, sjukgymnasite och arbetsterapeuter sitter och diskuterar sina patienter. Ofta handlar det om några stycken i taget. Det tar ungefär en 30 minuter. Sedan läste vi på lite mer, och sedan var det dags för en liten lunch.

 

Efter lunch så läste vi på lite mer om patienterna, gick och pratade lite med dem och pluggade lite. Sedan var det dags att gå på en utvärdering av kursen. Så vi satt några stycken i Bergasalen och pratade med våra kursansvariga, och många hade klagomål på att det skiljer så mycket mellan handledarna och ens utbildning är väldigt olika mot sina kursare. Tydligen har detta varit ett problem hela tiden, och det förstår jag, men en återkommande sak var att i T6 så ska man , om det går, kunna få gå iväg vid 15:00 för att få plugga. Det får man inte för alla handledare, trots att de ska veta om det.

 

På tisdagen hade jag någon specialgrej klockan 08:00, så jag var där på plats typ 7:45 (och jag gillar fortfarande inte mornar) i civila kläder. Sitter och väntar i receptionen, och kanske 8:05 blir jag hämtad av en undersköterska från Demensteamet. Så jag får gå med upp på deras rond och lyssna lite, sen berättar hon för mig vad de gör och hur deras verksamhet fungerar. Det finns ett team som gör hembesök, och de verkar guld värda.

 

 

Efter detta hade klockan närmat sig 10 så jag gick till min avdelning. Jag hade missat ronden med sjuksköterskan, men det förväntade de sig eftersom vi hade andra saker på schemat. Så jag läste på lite till, gjorde smågrejer och använde mycket tid att plugga och göra inlämningsuppgifter som jag missat när jag var sjuk. Sedan var det dags för lunch. Där träffade jag på samtliga i min grupp igen, och vi bara pratar lite innan det var dags att få gå vidare.

 

Eftermiddagen var det dags att få göra en inskrivning och så. Sen blev det såklart en del mer plugg, eftersom det inte alltid finns så mycket för oss studenter att göra. Då går jag hellre av på sidan och pluggar. Sedan är det en liten avstämning med sjuksköterskan vid 15, men de blir ofta sena. Tror till och med vi väntade till 16, sen efter det fick jag gå hem.

 

 

Onsdagen hade jag en röntgentid av orbita. Eller ja, kanske ska förklara varför också... Jag har ju skadat knät (mest troligt en korsbandsskada - läs mer här ) och för ett par veckor sen träffade jag ortopeden. Han skickade en remiss för magnetkameraröntgen, och eftersom jag är på sjukhuset ofta så är jag markerad som att jag kan ta tomma tider snabbt. Så de ringde mig på tisdagen och frågade om jag kunde komma den eftermiddagen, jag sa ja. Sedan kom de med frågor, och en av frågorna är metall eller splitter i ögonen. Jag började fundera om sådant från fyrverkerier är det... När jag var 17-18 (gud, det är hundra år sen... eller ja, nu är det 14 år sen då - fyllde år i måndags) så small en fyrverkeripjäs i ansiktet på mig. Det grusade ur ögonen ganska länge efter det, men jag kollade aldrig upp det... så de bokade in mig på en röntgen av orbita (så de kan se med en slätröntgen) för att dubbelkolla att jag inte hade metall i ögonen... Vore ju dumt att köra magnetkamera då...

 

Efter den snabba röntgen gick jag tillbaka till Geriatriken och läste på mina patienter . Det skulle tydligen komma in nya patienter också, så äntligen fick jag göra en till inskrivning. Så det gjorde jag på förmiddagen. Det är alltid kul, få höra allt från patienten och göra de statusmoment jag övade på. Sedan diktera allt, och se hur texten blir när läkarsekreterarna har skrivit det. Sedan var det dags att skriva någon remiss och fundera lite på medicinering och liknande. Därefter blev det lunch... och vilken lunch det blev.

 

 

Inte för att det var någon speciell mat, men jag mötte upp en del från klassen. Det kom upp mycket prat om hur det är just nu, och alla verkar ha haft mycket synpunkter - särskilt efter mötet. Många upplever sina handledare som väldigt oengagerade, och en del har haft handledare som verkar använd studenterna som avlastning av arbetsuppgifter snarare än för vårt lärarande. Visst, epikriser och remisser i alla ära - men när man gjort ett ex antal av dem så vet jag inte vad jag får ut av att skriva dem. Exempelvis kanske vi som studenter inte behöver skriva epikriser på patienter vi inte träffat, och det är väl till och med bristande på patientsäkerhet då? Den viktigaste punkten är ändå studiebördan - och att vi egentligen behöver tiden efter 15 för att kunna studera ordentligt, vi har både OSCE och tenta denna termin. Nu har jag haft tur, och kunnat gå iväg och studera när jag behövt. Nu är jag kanske lite gammal och vågar göra lite mer än någon som fortfarande är i unga 20-årsåldern och knappt vågar fråga, visst. Det är dock ett problem, som inte verkar lösa sig - då våra äldrekursare också haft detta problem. Jag tror mycket handlar om att våga säga till sin handledare att "nu finns det ingenting jag kan göra, jag sätter mig i ett rum och pluggar" än att sitta som en fluga på väggen. Tyvärr sitter man i en ganska stor beroendeställning till sin handledare och överläkaren....

 

Efter lunchen så hade jag en till inskrivning som jag gjorde, det var superkul. Nu har jag inte många kvar på mitt fina papper. Sedan fick vi vänta lite till på sjuksköterskan, och nu var det bara som att jag satt av en timme. Det blev väldigt frustrerande faktiskt....

 

På torsdagen kom jag på plats 8:45, för att nu var jag less. Jag tänker följa schemat. Det roliga är att överläkaren eller handledaren är inte ens själva på plats förrän 08:55, strax innan styrningen. Nåja, det är ju deras jobb - så jag vet inte hur de har sina scheman. Då var det inte så mycket att göra, lite småadmin och gå på rond med sjuksköterskan (vi träffade en T5 som följde en sjuksköterska - fick flashbacks!). Sedan hade vi en till sån där teamrond om några av våra patienter. Sedan var det dags för lunch igen och nu var det mest prat om vår UGL-vecka, som har fått smeknamnet "Spa-vecka" , för tydligen ska vi ha åtkomst till gymmet, till bubbelpoolen och få äta god mat och så... Haha, det återstår att se. Jag har fått höra lite annat...

 

Eftermiddagen var likadan igen, någon epikris, någon remiss, påbörja en helganteckning och massa sådant. Såklart väntade vi lite extra på sjuksköterskan, och jag rullade tummarna och var irriterad, haha. Sedan hem.

 

 

På fredagen så är det HALVDAG. Eller ja, varje fredag på Geriatriken är en halvdag för oss studenter. Så himla skönt. Vi började på morgonen som vanligt, försökte få feedback på mina inskrivningar från min handledare, men hon verkade ha lite för mycket för sig. Hon lovade att vi skulle gå igenom dem veckan som kommer. Sedan fick jag en snabb tid till magnetkameraröntgen, så jag gick dit. Jag var så klart nervös över ögonen, men jag litade ju på radiologen som granskat röntgenbilden. Men ändå, klart man är nervös. Det är en så stor maskin, och hela jag åker in i den. Bara huvudet sticker ut lite, så man ska inte ha klaustrofobi. Den låter väldigt mycket, och tar lite tid, så jag fick ha öronproppar och deras hörselskydd som de spelar radio i. Så när jag lugnat ner mig en stund så ligger jag och bara slappnar av. Skönt litet avbrott. Efter de femton minuterna så gick jag tillbaka och gjorde de sista anteckningarna för helgen, och sedan tog jag själv... HELG!

Helgen firade vi min födelsedag med vänner och familj på Restaurang Shanghai, det var supermysigt. Det blev lite knasigt med bordsbokningen, men det lyckades lösa sig ändå. Jösses, jag har överlevt ytterligare ett år, yay me.

Vi ses nästa vecka!