Christoffer

 

Vi kan börja såhär; vad är ens OSCE?

 

OSCE står för Objective Structured Clinical Exam och är en praktiskt examination där olika bedömare tittar på våra kliniska kunskaper. På läkarprogrammet (åtminstone det jag går, vet inte om de lagts till fler omgångar för det nya) så har man tre stycken OSCE-examinationer. En på T6 (den jag gjorde nu), en på T8 (det vill säga om ett år för mig) och en på T11. De som är utlokaliserade på de andra orterna (Luleå, Sundsvall och Östersund) fick alla ta med sig ett ombyte från regionen och fick bo på Hotell Björken i Umeå. Tydligen gör alla sin OSCE här. Det är runt 14 olika stationer, där man har 6 minuter på varje station. Varje station innehåller olika saker, till exempel HLR eller bedömning av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. 

 

Så hur var min "OSCE-dag"? Jo, den var sjukt nervös. Den började egentligen dagen innan för mig, eller ja. Min nervositet började dagen innan.

 

 

Jag, Karin och Petra satt hemma hos mig och gjorde OSCE-simuleringar i flera timmar. Det kändes ändå rätt okej, men det slog mig då att nu började det närma sig. Så blev nervös och missade lite olika frågor som jag borde ha tagit. Det kändes dock bra att jag hade övat på bland annat den hepato-jugulära reflexen inför en njur-status. Haha...

 

Sen träffades vi i min gamla studiegrupp (ja, den halvan från Sundsvall hade kommit till Umeå för OSCE!) och åt middag på Lottas Krog (vi brukar ju gå på Pinchos, men den var tyvärr stängd). Det var väldigt trevligt och maten var väldigt god (om än lite dyr). Vi pratade lite och mycket om allt och inget. Självklart också hur det kändes inför OSCE'n, och vad alla tänkte. Det märktes tydligt att alla var väldigt nervösa, men också verkade det finnas en liten pepp inför det. Så kul. För även om det är sjukt nervigt så är det säkert väldigt roligt också.

 

Jag kom hem och var redan då supernervös, mer nervös än vad jag varit inför någon annan examination! Så det gjorde det såklart svårt för mig att somna, men turligt nog hade jag inte en tidig OSCE-plats så att säga. Eftersom det är ungefär 110 personer som ska examineras så måste de dela upp det. För oss hade de två olika platser på sjukhuset, där de körde 14 personer var per omgång. De som kom från andra orter hade fått de tidiga passen för att underlätta resa hem sen. Dessa tider var start 07:20 och 09:25. En del Umeå-studenter hade också fått 09:25-tiden. Sedan var det start 11:45 och 13:50. Jag hade lite tur och fick 13:50-tiden. Eller tur och tur...

 

Jag somnade sent, och vaknade "relativt" tidigt, omkring 09 och var så nervös att jag klev upp. Så jag åt lite frukost och höll koll på messenger för att höra hur mina klasskamrater hade tyckt det var. Till slut hörde jag av Anneli och Sandra, som hade varit i första gruppen. Sandra hade varit nervös hela tiden, och blankat lite på några mediciner. När vi pratade om det efter dagen så tror jag ändå hon hade gjort det superbra! De berättade att de tyckte det var lite småsvårt, och det lät ju inte superkul, haha.

 

 

Klockan närmade sig lunch, så jag fick i mig en liten drickyoughurt typ och en Nocco. Koffein är väl alltid bra, tänker jag mig. Går det, nästan spyfärdig av nervositet... tror jag sprang och kissade typ 500 gånger innan. Haha, det har inte hänt förut, vafan. På plats så går jag och hämtar ut mina kläder (yes, man gör som sagt OSCE i sjukhuskläder) och bytte om. Det vi fick ha med oss var vårt ID-kort, en penna, vårt stetoskop ... That's it. Allt annat som eventuellt skulle behövas skulle finnas på plats. I omklädningsrummet träffade jag på Cornelia, som också var supernervös. Hon verkade väldigt studsig och glad, men nervös. Hon bläddrade lite i sitt lilla block, som jag antar innehöll massa information om vilka läkemedel man ger till saker. Jag hade fått se på mitt schema att det var mest troligt hon som hade stationen bakom mig, så vi skulle alltid se varandra. Det var lite kul, så vi var lite nervösa tillsammans när vi gick till E04 där vi skulle ha ID-kontroll. Hon pratade om att det kändes som att gå mot sin dödsdom, haha stackarn. Det är ju inte så att vi lugnar varandra direkt...

 

Vi kom dit med 10 minuter till godo (om det var något de var tydliga med i instruktionerna så var det att man ska vara väldigt punktlig). Vi och 11 andra sätter oss ned, alla ser lika nervösa ut och sitter och fipplar med telefoner och studsar lite på sina ben när de sitter ned i soffan. Alla pratar om "när var det dubbel trombocythämning i 3 veckor, och när var det i 12 månader?" . Såna saker är bra att diskutera med varandra innan. Efter en liten stund kom det några som skulle kontrollera vår legitimation, och alla ställde sig på kö. Jag ställde mig givetvis sist, så jag inte skulle behöva sitta nervös i föreläsningssalen längre än nödvändigt. Jag kom till slut fram till de som kontrollerade, och fick en klisterlapp med mitt namn och vilken startstation jag hade. Jag hade startstation 3, och skulle vara uppe i PU-grupprummen. Den lappen behövde man sätta fast på tröjan, så det gjorde jag.

 

 

Inne i föreläsningssalen träffade vi sen på vår kursansvarig som berättade lite kort om vad vi skulle göra, och hur det skulle gå till (oroa dig inte, jag kommer förklara) och lite vilka regler som gällde. Dessutom var hon noga med att säga att det bara är stationer som vi gjort under terminen, så vi ska i teorin ha lärt oss det här.. He he, ingen press. Sedan gick två stycken admins ut, och vi delade upp oss i två grupper. Vi var tvungna att bli lotsade till salarna av dem. Så vi gick på ett led, och det blev bara mer nervöst. När vi kommer till PU-hissarna så ser vi några komma ut från dem som precis blivit klar. Petra kliver ur hissen, och jag ser hur sammanbiten hon såg ut. Oh no... Det är en svår OSCE tänkte jag...

 

Vi kliver in i hissen och åker upp, världens längsta tur i en hiss jag åkt tror jag - även om det bara är 6 stycken våningar. Vi går ut och får gå in på våningen. Där blir vi placerade i ett hörn, där vi skulle lägga väskor och andra värdesaker (hela våningen är låst). Jag sitter i soffan bredvid Cornelia och vi pratar om helt galna saker, som att få total blackout eller göra helt fel och få Clear Fail. En Clear Fail är om bedömaren anser att vi gör något totalt fel, tänk typ patientskadligt. Så det är man ju rädd för. Vi ser också hur många av alla figuranter (skådespelare som spelar patienter) är utanför och går och förbereder rummen igen.

 

"30 sekunder" här jag någon ropa, och då blev vi ombedda att gå upp och hitta våra start-dörrar. Jag gick och letade fram min dörr nummer 3. Där har vi 1 minut och 30 sekunder på oss att läsa dörrinformationen. Dörrinformationen ger oss information om stationen vi är på. Till exempel:

 

 

 Efter 1 minut och 30 sekunder har gått, så får vi öppna dörren och gå in. De markerar tiden med en visselpipa. Där inne har man 6 minuter på sig totalt. Bedömaren ska ge en liten hint om när det är 2 minuter kvar. Sedan kommer en visselpipa blåsa. Då har man de där 1 minut och 30 sekunderna på sig att gå till nästa dörr (som bara är bredvid, som tur är) och börja nästa. Sen rullar man runt i en cirkel sådär. Det finns 2-3 vilostationer (för oss var det station nr 7 och 13) där man kan passa på att gå på toaletten.

 

Så, jag ställde mig vid min dörr och läste informationen. Dörr nummer 3... min första station någonsin på en OSCE. Vad är det som händer tänker jag? Exemplet jag tagit ovan är faktiskt min första station. Jag minns inte exakt vad som stod, men det var det som det handlade om. Visselpipan går...

 

Jag öppnar dörren och går in. Jag presenterar mig med hela mitt namn och tittar på bedömaren och "patienten" (som är en skådespelare). Jag hade bara dörrinformationen, och som tur är låg det pappret inne på stationen också. Hade varit jobbigt att minnas allt i en sån där situation. Jag är supernervös där inne, men jag tror de är vana. Snabbt går det över att försöka luska i vad det här är. Eller ja, proverna sa ganska mycket åt mig. Det är en anemi, och den är både mikrocytär och hypokrom - det lutar väldigt mycket åt en järnbristanemi. Så jag börjar ställa blödningsfrågor, och kollar läget. Jag tycker få ut det jag behöver. Så jag ordinerar provet S-ferritin, och börjar prata om Järntabletter. Hon ska få ta dessa en gång om dagen, och jag pratar lite om biverkningarna som är övergående. Sedan ska hon få komma på återbesök om 4-6 veckor.

 

Jag kände mig nöjd. Jag vill ju såklart veta hur det går, så tittar ibland på bedömare (är väl mest av nervositet) men han får inte säga något om det. Han kan däremot börja leda en till något om det behövs, eller om man är osäker mellan två saker kommer han be en specificera. Oh well. Jag vet inte hur den stationen gick, men visselpipan gick. Jag var tvungen att gå ut... jag är supernervös igen, och går ut, möter Cornelias blick och skakar lite på huvudet. Hon verkade hålla med i sin tystnad.

 

 

Min nästa station handlade om en patient som tidigare hade haft en STEMI (en hjärtinfarkt). Vi skulle prata om sekundärprevention, och göra eventuella ändringar i läkemedel. Jag fick se vilka det var på lappen, som tur är. Visselpipan går, och jag får gå in....

 

Patientjäveln säger sig må jättebra, inga problem alls och vill sluta ta sin medicin. Såklart är det hela poängen med denna station. Jag ska berätta fördelarna med att stanna på profylaktiskt behandling och göra det på ett patientcentrerat sätt. Det är kul vanligtvis, men patienten var lite... "men jag är ju frisk, måste jag äta tabletter ändå?". Så han fick stå kvar på sin behandling, och vi pratade om vikten av livsstilsförändringarna han hade gjort - som han skulle fortsätta med. Det gick nog bra till slut, och visselpipan gick.

 

Samma blick igen från Cornelia, och typ en variant av suck jag inte hört förut i mitt liv. Haha, jag hoppas hon klarar det! Jag gick och läste på nästa rum...

 

Ja, ni fattar ni hur det går till! Jag hade två rum till, som handlade om att instruera hur man använder en PEF-mätare, och varför vi använder den. Sedan hade jag ett rum med en gastro-patient där det till slut framkom att vi skulle tänka malignitetsmisstankar. Efter dessa rum så hade jag min första vilodel. Fyfan, tankarna for runt i huvudet. Jag hade missat att fråga det sista om B-symtom i Gastrorummet. Eller ja, jag höll på och fråga, men sen stod det någon utanför. Tydligen hade bedömaren inte hört visselpipan, eller ens gett mig någon varning om när det var två minuter kvar. Det kändes superjobbigt... Jag tog förhoppningsvis mycket på den ändå, men jösses... Det var en tuff station.

 

På pausstationen passade jag på att gå på toaletten lite snabbt, och sen dricka vatten. Jösses vad törstig jag var, helt knasigt ändå. De sista stationerna handlade om att göra ett MMSE (utvalda delar) och tolka den, och föreslå eventuell utredning. Sedan var det tolkning av en spirometri, och förklara för patienten vad jag tänkte på lekmannasvenska, och för bedömaren på medicinskt språk. Efter den var det en patient där de sett en godartad förändring i binjuren som var ungefär 2 cm stor. Vi skulle ge besked och berätta hur vi skulle handlägga detta (mer eller mindre bara vänta och göra ny röntgen om 6 månader) och dessutom ta manuellt blodtryck.

 

Efter den stationen kom en station jag vet med mig att jag inte klarade av. Det var en patient med regelbunden, smal QRS-takykardi. Jag borde tagit AVNRT (av-nodal re-entry takykardi) när jag tolkade EKG'et. Fan, det smärtar fortfarande att tänka det. Så jag missade en del av handläggningen. Jag hoppas jag får några poäng ändå för hur jag tolkade, och min uppföljning efter patientens spontana omslag till sinusrytm... Blöh.

 

 

Efter den floppen var det dags för stationen som alltid kommer på OSCE (hint hint). Det var HLR-dags. Det är tur att jag förra veckan gick på en genomgång av det, haha. Det ligger en docka inne på rummet, sen ska vi: ropa, ruska om, smärtstimulera, titta om fria luftvägar, "titta-lyssna-känn" över munnen med kinden en bit över dockans mun, resa sig upp och LARMA, för att sedan göra 30 kompressioner, se 2 inblås i en mask över dockan, sen repetera. Den kändes okej, men är lite orolig att jag var lite för snäll med mina kompressioner och gjorde för lösa (för min vanliga feedback är att jag gör lite för hårt). Det är en sån där station man kan få en Clear Fail på... Nåja, jag behövde bara göra i runt 2 minuter, sen fick man vila inne på stationen. Lämpligt efter stationen var också en vilostation. Skönt.

 

Efter vilostationen var det inte många stationer kvar. Det var en patient som hade fått en TIA, och nu väntade på vad vi skulle göra. Jag satte in dubbel trombocythämning, för risken för en stroke är hög vid en TIA. Pratade om att han borde ligga kvar på avdelning och lite sådant. Efter den stationen var det dags för en patient med synkope-anamnes (svimning). Där var bedömaren ocksp "sjuksköterska", så vi skulle ordinera till denne. Vi träffade patienten på akutrum, och jag bad snabbt om vitalparametrar och ett EKG. Fick ett superlågt blodtryck och ett EKG som visar ventrikeltakykardi. Oh shit. Den  här patienten måste stötas ganska omgående. Spännande.

 

Sista stationen var att ta ett njurstatus. Där kände jag mig väldigt påläst, och det var superskönt. Så jag gjorde min grej, men tydligen började tiden ta slut, så när bedömaren sa "två minuter kvar" så gjorde jag väldigt snabba resterande. Jag hann NÄSTAN göra klart allt, och var på sista delen när visselpipan lät... Då säger bedömaren "hade du haft några få sekunder till hade du fått full pott". Det var superdrygt. Dangit....

 

Sen gick vi alla ut, och alla verkade väldigt nedstämda. En person framför mig kom ut gråtandes, för det gick tydligen inte så bra. Stackaren... Alla pratade såklart om stationerna med varandra, och diskuterade. Jösses, och till slut släppte all adrenalin och jag blev supertrött. Jag mötte upp Sandra sen och åt lite välförtjänt asiatisk mat!

 

Så hur var första OSCEN? Jag tyckte den var svår! Det var väldigt nervöst, nästan hela tiden. Det som är det jobbigaste är att vi inte vet hur det gått innan. Alla bedömare skulle mötas upp och prata ihop sig, och vi får svar inom 3 veckor... Jösses. Det är... Ja. Det var samtidigt väldigt roligt, och annorlunda jämfört med andra examinationsformer. Turligt nog finns många gamla OSCE-bedömningsmallar att hitta på internet, och vår kurs la ut dem på Canvas så vi kunde öva innan. Det hjälpte mycket att få simulera med sina vänner. Det ska bli intressant att få göra detta igen i T8 och T11...