Christoffer

 

Okej, det kanske inte är fullt så dramatiskt som jag får det att låta. Det är bara väldigt ovant att gå från '"plugga-när-man-vill"-mentaliteten, till det här med... Vara på plats från 8 - 16:45 (ibland 07:00) varje dag hela veckan. Det är så mycket information som ska in, haha...

 

 

I måndags skulle vi vara på plats på Bergasalen på sjukhuset. Det är första gången jag har föreläsning i just den salen, så det är spännande. Petra och Zara var inte helt hundra på vart det låg, så snäll som jag är så offrar jag en stor del av min morgon (och folk som kanske läst den här bloggen tidigare vet att det är min ärkefiende) och möter dessa damer utanför Patokorridoren strax efter 08. Där tar vi en liten promenad runt i sjukhuset och landar vid södra entrén för att ha vår föreläsning. Vi är där lite tidigt, men är verkligen inte ensamma från vår klass. Det är så skumt att se alla IRL igen, eller.. Alla och alla. Vi kör i halvklasser, och den andra halvan har medicinsk psykologi nu!

 

 

Föreläsningen startar, och det är vår kursansvariga som håller i den. Han pratar lite om hur man för journal och lite sådant. En rätt givande föreläsning. Sedan var det dags att berätta hur upplägget skulle vara. De flesta, utom jag och några till, ska köra journalskrivning med sina basgrupper på förmiddagarna fram till lunch. Jag och några till blev insatta i en "extragrupp" för det var för många, antar jag. Sedan på lunchen ska man vara med sin basgrupp och göra statusövningar. Så jag hoppar mellan grupper under den veckan, haha. Denna vecka med, för övrigt. Kan bli lite förvirrande. Just ja, för att bli ännu mer förvirrande så har jag en helt annan regiongrupp också, som blir om två veckor... Så blir en del att hålla koll på!

 

 

 

Efter förmiddagens föreläsning så skulle vi hitta till Medicinmottagingen, som ligger i typ en barack utanför psykiatrin. Det gick rätt smärtfritt att hitta dit, och då gick de igenom det faktum att vi skulle vara "läkare" och ta våra första anamneser (och statusar) på "riktiga" patienter. Eller ja, det är riktiga patienter med riktiga historier, men de är betalda för att vi ska få öva på dem. Så vi skulle dela in oss två och två och boka in två dagar under vecka. En för att ta anamnes och status, och en för att filma proceduren - så alla sedan kan under eftermiddagen skriva journal på det vi just gjort. Jag, och en annan kille, valde att ta de två första dagarna - så vi hade det "gjort". Kruxet är att man ska vara på plats från 07 redan, ombytt i scrubs. Det är ... spännande.

 

Efter den genomgången så åkte jag, Sandra, Zara och Petra till Karin som fyllde år! Karin hade gjort supergott fika, och det var verkligen trevligt. Jobbigt för den som fyller år närmst, som måste toppa det... Tur nog är det inte jag, haha!

 

 

Tisdagen var det min tur att vara läkare, så jag var på sjukhuset vid 06:30 för att hämta ut kläder. Jag passade på att möta upp Zara och Petra på plats, som också hade sina turer då. Det var lite pirrigt, jag hade ju aldrig tagit en "riktig" anamnes förut, så var orolig att jag skulle vara klart på typ 2 minuter. Det var jag inte... Haha. Vi gick till medicinmottagningen och blev placerade i ett litet undersökningsrum, och vi riggade upp så min kompis kunde filma lite. Vi satt och väntade ett tag, och efter kanske 30 minuter kom min patient. En äldre herre med diverse hjärtbesvär, men som verkade väldigt glad ändå! Eller ja, mot mig i alla fall... Överhörde nog honom halvt skälla på henne som visade honom vägen till oss... Nåja. Det blev inte två minuter... Det blev 10. Det är fortfarande kort, men fortfarande godkänt för att vara första gången. Kom på vad jag missade sen, men hey. Kommer ju få göra det flera gånger sen. Jag gjorde sen ett blodtryck och lyssnade lite på hjärtat. Jag hade ju inte fått göra någon statusövning alls, eftersom detta var första gången!

 

 

Vi gick sen och käkade lite frukost med Petra och Zara, och bara babblade på. Sedan var det dags att möta upp min "extragrupp" uppe i PU-salarna (jag kallar dem för det, men det är ju egentligen inte det, för de har ju massvis av annan undervisning med). Där lyssnade alla igenom vårt samtal och förde bakgrundsjournal på det. Det är intressant, och inte alls lika lätt som man kan tänka sig heller. Vi gick också lite av de mediciner han hade, och så. Sedan blev vi klara jättetidigt, så jag gick ned och väntade in tjejerna för att sedadn gå och käka lunch med dem. Vi hade varit supersugna på deras stuvade makaroner som förut smakade väldigt gott, men den här gången var det inte lika hypeat som jag minns det.

 

Eftermiddagen var det dags för mitt första statuspass. Bukstatus stod på agendan! Det var väldigt kul, och vi hade en pedagogisk lärare. Vi gick igenom lite teori, och fick sedan göra bukstatus på varandra. Ordningen man alltid ska följa är inspektion, perkussion, palpation och auskultation. Det är lite konstigt för vi auskulterade (lyssnar i stetoskop) före, men ja.... Det roliga där är att perkutera... Man sätter när handen mot patientens buk , och trycker ned sitt långfinger en liten bit. Sedan tar man andra handens pek- och långfinger och slår mot fingret på buken. Det ger ett litet ljud. Detta kan man sen använda för att avgöra olika saker, bland annat fick vi perkutera ut gränsen till levern på varandra. Annars var det känna och klämma, göra ett så kallat "släppömhets"-test och dunkömhet för bland annat appendicit. Sedan var det dags för en liten rast...

 

 

Sista statuspasset för dagen var Thyroideastatus och Lymfkörtelstationer. Det var en del teori på thyroidea, som jag antar bara var lite placefiller - eftersom själva statusen går väldigt fort. Det är svårt att palpera thyroidea på friska människor, så det blev lite "såhär gör ni, men ni kommer inte känna något". Direkt därpå fick vi däremot känna efter lymfknutar på varandra, men tror ingen hittade någon - särskilt inte någon förstorad. Otur, det kan ju vara bra att känna. Den statusen var lite längre visserligen...

 

 

På onsdagsmorgonen var jag på plats 07 igen, för att filma min kompis. Han gjorde en lite längre än mig (läs: dubbla). Jag frågade sen patienten om jag fick göra en bukstatus (because, why not) så jag gjorde det. Det gick bara bra. Sedan tog vi oss, och käkade frukost med Petra och Zara igen. Blev som en liten trevlig rutin. Därpå, blev det som vanligt igen, journalskrivning. Det var kul, och det började gå bra. Vet inte vad jag ska skriva mer om det, för det var lite samma sak igen bara.

 

Vi tog sen och käkade lunch uppe på "Nian" , som är läkarstudenternas lilla matsal med restaurang och mikrovågsugnar. Det är ganska speciell utsikt däruppe, men det gäller att vara i tid så man får sig en mikro i god tid. Tråkigt att missa halva lunchen i kö känner man!

 

 

Eftermiddagen hade vi faktiskt ingen status på den dagen (vilket var skumt, för det var schemalagt något förut - men de hade väl ändrat) så jag gick hem och vilade lite. Det var extremt skönt.

Torsdag fick jag äntligen ta "sovmorgon" och gå upp 08 istället. Spännande... Dagen där var lite samma som sist, journalförande av mina kompisar läkarbesök. Vi började också lite på "långcaset" som man ska göra under KLUM, som egentligen bara är ett beskrivet patientfall som vi ska skriva om (journaler, intagsjournaler, remisser och epikris). Så det är kul. Sen blev det lunch, och återigen käkar vi uppe på Nian. Denna gång fick vi leta runt lite för att hitta ett passande bord, men så är det ibland. Trevlig utsikt dock!

 

Efter lunchen hade vi bara ett statuspass, och denna gången var det lungor. Det var speciellt måste jag säga, för mycket fokus las på tekniken att perkutera. Det är fan inte lätt, och hon som visade var sjukt duktig på det. Vi övade på att perkutera fram lunggränser på varandra, och så. Självklart övade vi också auskultationen och allt sånt. Egentligen övade vi in hur man gör ett "lungstatus", och det är ju bra. Sedan tog jag mig hem!

Fredagen var det en till sovmorgon, följt av journalskrivning och casearbete. Som hela veckan, haha. Lunchen blev med min kompis och Sandra, som hade sitt casegrupparbete med Med. Psyk på sjukhuset, så det var kul!

 

 

Därefter var det dags för lite mer statusar... Dock hade min casegrupp glömt att berätta att det blev skjutet på i 30 minuter, så jag satt i sängen i salen och bara väntade. Satt och tittade igenom de statusfilmer vi har om varje sak, så jag var förberedd. Det var dock riktigt skönt att halvligga ner en stund på sjukhuset. Sedan kommer personen in som ska hålla i det, och det är min kursansvariga. Det roliga är att d et är han som vi har under journalskrivningen med, och han hade glömt berätta för mig att vi blev sena, haha... Nåja. Nu var det rörelseapparatens status, och det är... väldigt mycket. Så han rushade igenom massa olika tester i den grad att man knappt kommer ihåg hur man ska göra. Tur vi har kursboken (som han själv skrivit...) och de filmerna, för man behöver komma ihåg en massa saker.

Direkt därpå, på fredagseftermiddagen var det dags för veckans sista status, cirkulationsstatus. Så nu fick vi ta blodtryck, vi fick auskultera hjärta och sådant. Det var en mycket rolig lärare (överläkare på kardiologen) som gick igenom allt. Det är lite svårt i början att palpera fram exakt vart alla strukturer är så man kan sätta stetoskopet på rätt plats... Men det löste sig bra till slut och jag lyckades genomföra det statusen på min kompis jag gjorde det på! Det är kul att få anvädning av stetoskopet jag köpte i T2 också, så himla kul!

 

När jag kom hem sen var jag extremt mör, så kändes som om jag sov hela vägen till lördag....  På tal om lördag så var vi ute och gjorde Fortet på Megazoe. Det var jag, Robin, Petra, Karin och Sandra. Det var kul, och helt nyrenoverat... tyvärr hade de bara bytt ut några fåtal rum, så hade gjort de allra flesta. Därpå tog vi en matbit på O'learys, men jag var inte nöjd alls med den maten...

 

Nåja, vi syns på söndag, för nu behöver jag sova, och det här tog längre tid än jag tänkt det skulle ta att skriva!