På ronden talar överläkaren om att Roland på rum 5 ska åka hem. Jag går till Rolands rum strax efter, då är klockan 11, och talar om att han ska få gå hem och ber även att få ringa till hans dotter och planera det. Jag vidarebefordrar att Roland är frisk men skulle behöva åka till hälsocentralen för sin njursvikt och även sitt något låga Hb-värde. Roland är mycket glad att åka hem och berättar för mig att han äntligen får åka hem och träffa sin fru och dotter. Vi pratar om vart han bor, vad han ska äta och göra när han kommer hem. Klockan 14 har vi bestämt att Rolands dotter kan komma och hämta honom i sin bil. 13:40 talar någon om för mig att någon är utanför salen och tillkallar mig och min sköterska. Vi går dit, sköterskan drar ur infarten och lite annat smått medan jag går ut för att hälsa på dottern som står utanför salen med en vit liten hund, hon räcker även över Rolands fina kläder i en grå påse. Jag går tillbaka in och berättar att hans dotter är utanför och Roland blir mycket glad. Jag tar av han sina kläder och lägger nya, rena fina kläder på honom. Ett par gråbruna tygbyxor med skärp och en randig långärmad tröja samt blå/svart randiga strumpor och slutligen hans skor.
Roland skämtar att han har gått upp i vikt och därför har svårt med skärpet. Han säger även att han måste klara att sätta på sig tröjan själv även fast han blir andfådd,vi ger Roland sin käpp och känner oss redo. Jag och sköterskan går sedan ut ur salen och möter dottern, det är varmt och soligt, och hon är glad att få se sin pappa efter 6 dagar på sjukhuset med besöksförbud. Jag berättar att jag kan gå med till den röda bilen som står stiligt parkerad 15 meter utanför avdelningen och berättar det för sköterskan. Jag går i armkrok med Roland mot bilen och dotter går vid sidan om på vänster sida och jag är då i mitten. Roland blir andfådd men fortsätter ändå att gå i relativt snabb takt innan han tar en paus halvvägs framme. Vid detta lag ser jag Rolands salsgranne som är ute och går. Hon säger hejdå till Roland och Roland säger hejdå men påtalar också att han inte kan vända sig om, jag berättar det för salsgrannen lite högre. När vi kommer till bilen öppnar dottern bildörren och jag hjälper Roland sitta på rumpan i bilsätet. Jag ger käppen till dottern för att kunna hjälpa vidare i bilen.
Då ser jag plötsligt hur Roland faller ihop, halvvägs utanför bilen och hälften inne. Roland väger 100kg och jag har svårt att hålla honom. Först tror jag att det är något typ av skämt han gör, men märker sedan att han kissat på sig och inser då allvaret. Jag tror ändå att han bara fått blodtrycksfall och svimmat tills dottern frågar om han andas, varvid jag känner med handen utanför ansiktet och konstaterar att han inte andas. Jag lägger honom då på rygg mot asfalten och berättar till dottern att dottern ska hålla huvudet så det inte slår mot asfalten, sedan kliver en civil man ur bilen och erbjuder sin hjälp till mig och jag säger att jag behöver hjälp, sedan säger jag till salsagrannen att hämta sjuksköterska fort. Hon är dock för långsam så jag ber den civila och dottern stanna vid Roland medan jag springer in i salen och larmar (missade att närvaron redan var intryckt och tog alltså bort närvaron först och tryckte sedan på vanligt larm) jag kom ut och sa att jag behöver en sköterska på sal 5, utanför och att patienten är medvetslös. Jag sprang sedan och tog en saturationsmätare på vägen ut och satt igång akutlarmet på salen och ser sedan Roland ligga där vid bilen fortfarande. Jag inleder hlr genom 30 tryck och två inblåsningar, jag ser att ansiktsfärgen är förändrad och läppen något blå.
Under tiden har hjärtlarmet gått igång och ca 30 personer har samlats vid bilen. Jag hinner göra 3 varv av Hlr innan jag blir ombytt. Jag hör även att jag knäcker flera av hans revben, och det börjar vid 2a omgången av hlr. Tidigt vid första omgången märker jag att luft och saliv kommer ur hans mun och hoppas innerligt att han liv är påväg att räddas. Jag blir ombytt av en sköterska och samtidigt anländer akutvagnen och det läggs defibrillator och ansiktsmask på honom, jag lägger då saturationsmätaren kring hans öra, 59% saturation och puls 322 ser jag och visar läkaren. Jag och två sköterskor turas om och efter 5 minuter frågar akutläkarna mig hur länge jag kört hlr medan jag ännu trycker, 5 min säger jag snabbt medan jag fortsätter räkna mina tryckningar högt. Han säger då åt mig att det räcker och håller min axel, då backar vi alla undan och läkarna känner efter puls vid ljumsken och konstaterar dödsfallet. Dottern är mycket chockad och jag ser att vissa börjat gråta ut personalen. Sedan hämtar en syster en kroppsmadrass som vi kan lyfta honom med på en säng som också hämtas. Vi lyfter honom på sängen och kör Roland till en tom sal, väl där så berättar en sköterska att jag ska vila men jag insisterar att vara med och tvätta och fixa Rolands kropp. Vi gör iordning honom med nya sjukhuskläder och jag lägger värdesaker och hans kläder i påsar o ställer dom vid sidan. Efter 15 minuter är vi klara och dottern kliver in i rummet, där ligger Roland, blek och alldeles livlös med händerna om magen och hållandes en blomma, ett fint stort vitt täcke omger honom, sedan har vi lagt bordsduk, ljus och en bibel bredvid. Dottern gråter mycket och vi 3 som hjälpt till lämnar snabbt rummet. Efteråt pratar chefen med hela avdelningen och alla (ca 30st) samlas, tröstar och pratar om Roland, om händelsen, om livet. Jag får många kramar och jag satt sedan i ensam med chefen och pratade en stund där hon även erbjöd mig krisstöd. Jag gick sedan över till läkarexpeditionen och träffade Rolands behandlande läkare (också läkarstudent från umeå, t9) och hon berättade att hon grät. Efter rapporten gick jag, t9:an och överläkaren till Rolands rum och där dödförklarades Roland officiellt…
(Roland är ett fingerat namn, och personen hette egentligen något annat)
0 kommentar(er)
